SandraMariaLindqvist.blogg.se

Nytt namn, nytt syfte. Bilder. Funderingar. Inga läsare- inga problem.

Främling, Pilgrim, Slum-dweller!

Publicerad 2013-10-31 16:37:04 i Allmänt,

Idag har jag som vanligt på torsdagar varit på SRS Chembur. Till en början följde jag med min Chembur-ledsagare Mr. P runt om i ett nytt område där SRS har lyckats motivera the slum dwellers för att skapa en housing society som består av 89 familjer. Just nu så väntar vi på att SRA ( Slum rehabilitation authority) ska deklarera området som just en slum så att ett rehabiliteringsprojekt kan starta. ( SRS har ingen anknytning till SRA trots namnet, SRA är en statlig myndighet som kom till 1995 och SRS en NGO som funnits och arbetat för slum-invånarnas rättigheter i snart 40 år... just to be clear... däremot är SRS beroende av SRA´s godkänannde för att genomföra rehabiliteringar). Vi gjorde lite hembesök och kollade in lokaler som i väntan på att den juridiska processen ska avklaras kan fungera som förskolor och för annat som gynnar the community. En sak som alltid slår mig när jag kommer in i ett slumområde och bortanför huvudgatorna är hur enkelt livet verkar vara all nöd till trots. Folk går långsamt, det är ofta tyst förutom när barnen skramlar och leker, där finns ingen trafik, det tar tid att laga mat och all mat görs från grunden och inget går till spillo. Det får mig nästan att tänka på pilgrimslivet. På många sätt påminner livet i slummen mig om pilgrimens nyckelord. Långsamhet, enkelhet, delande, tystnad.... Vet inte om det är för att många av de människor som bo i slummen tänker att de ska någon annanstans. De är på väg hela tiden. Många är också "illegala" och på det sättet främlingar i sin egen stad, precis som pilgrimen på jorden.
 
Stötte på en skock goa ungar när vi jagade förskole-lokaler idag!
We are superheroes!
We are all tigers!
 
Delande. I det här området finns det ett samlingplats som alla är välkomna att använda, det är en scen och brevid scenen ligger ett litet tempel åt Ganesha. På väggen finns en tidningshylla dit inte mindre än 8 dagstidningar levereras varje dag. Alla i området kan läsa sin favorittidning och stoppa tillbaka den på rätt hylla. Familjerna i området turas om att månadsvis betala för en tidning var. Ett smart sätt att sprida information, nyheter och kunskap som gynnar både ekonomi och miljö. ME like! Och de gamla tidningarna används sedan till allsköns ändamål som möbel-stoppningar, pysselmaterial, matbehållare.... Genious! Funderar på om jag ska prata med mina grannar om att skapa något liknande hemma i trappen!
 
 
När jakten var avslutad anslöt jag till biiblioteket i Chembur där vi tillverkade papperslyktor inför Diwali som börjar imorgon och några av barnen visade mig en teater om Diwali och varför Diwali firas som de hade tränat på i fleeera dagar! <3 Fint som 17 på charmig knaggel-hindi-engelska! När biblioteket stängde gick jag hem till min vän Ruchita som bor i Vashi Naka och drack lite mango-lassi och pausade en kortis innan det var dags för engelska lektionen att börja.
 
Ruchita och food-auntie <3 Kvinnan i blått vars namn jag aldrig lyckas lära mig är på riktigt världens bästa kock! Har ALDRIG ätit så god mat i hela mitt liv ( förlåt mig mor). Hon är också ansvarig för minst 3 av mina nya 5 kilon sedan ankomsten till Mumbai!
 
Ruchitas fina pippi!
 
Eftersom alla i hela Mumbai lider av a serious case of Diwali fever just nu så blev det inte mycket engelska talat på lektionen och istället spenderades 2 timmar åt att dansa salsa. Nice! Kom hem svettig, utmattad och rusigt lycklig som vanligt!
 
 
Imorrn drar jag till Udaipur för att fira Diwali med min vän Madhu som jag träffade på caminon i somras och hans familj. Ååååå Indien <3
 
 
 
 
 
 

Dagen i bilder

Publicerad 2013-10-27 16:05:04 i Allmänt,

Giraffbuske, Hanging Gardens
Hanging Gardens
Stabil bänk.
Butterfly!
Hanging Garden
Utsikt från hanging garden över Chowpatty beach och Marine Drive
Stor sko, liten jag
Dhobi Ghat, Mahalaxmi. Hit kommer en stor del av all tvätt från Mumbai och tvättas och torkas. Ca 200 Dhobi familjer bor och arbetar här. Varje dag tvättas tusentals plagg som är märkta med färgmarkeringar eftersom många Dhobis inte kan läsa. Som ni ser så var det inte jättemycket action i tvätteriet när vi var där. ( Söndag lunch) men vanligtvis är den här platsen full av Dhobis som handtvättar åt hotell och sjukhus men också som stentvättar jeans åt stora internationella jeanstillverkare. 
Köpte ett halsband, det i korall :)
Tvätt på tork.
 
Idag har jag klarat av att se det sista jag ville se i södra Mumbai så nu slipper jag knöla mig ner dit igen och kan hänga på heltid i Bandra och utforska de norra delarna av stan! Jag börjar bli ganska mätt på Mumbai och har i två dagar haft jättemycket Sverige-längtan. Inte för att jag inte vill vara kvar eller trivs här, det är bara det att jag saknar enkelheten i Sverige. Idag när vi skulle ta oss till de södra delarna av stan var vi tvunga att ta en rickshaw, ett tåg och sen en taxi. Att köpa en tågbiljett här är ett projekt utan like och hetsen för att komma på tågen är... hetsig! Visst har jag berättat att jag blev utdragen i håret en gång i början? Börjar också känna mig lite ensam. Är den enda ensamkommande utbyisen här och mina tider på SRS gör att jag nästan inte har tid att lära känna några andra än mina rumskompisar och de umgås också mest med sina medkommande polare. Men, men det kanske bara är en svacka. Hoppas!
 
 

World Habitat Day!

Publicerad 2013-10-26 19:54:26 i Allmänt,

Idag anordnade SRS tillsammans med två andra NGO´s i Mumbai ett offentligt möte för att uppmärksamma world habitat day. Syftet med mötet var att informera om DRP och dess konsekvenser. Som jag har skrivit tidigare så riskerar enorma mängder människor förlora sina hem om planen genomförs i sitt nuvarande skick. ( Läs inlägget: "Dräller i Dharavi" för en påminnelse om så önskas) De som har mest, ja faktiskt allt att förlora är de som hyr sitt boende i Dharavi och en majoritet av de som kom till mötet var just hyresgäster. Mötet gick till en början ganska lugnt till men som siste talare kom en man från den auktoritet som skapat planen och då gavs det möjlighet att ställa frågor. Det ställdes stora frågor som Var ska vi ta vägen? Var ska våra barn gå i skolan? Hur ska vi kunna tjäna ihop till brödfödan när alla våra nätverk kommesiella som sociala förstörs? Var ska vi bo under tiden?
 
Rädslan och oron hos de här människorna är för mig svår att relatera till, jag har aldrig riskerat att förlora så mycket i hela mitt liv. Ingen vet när planen ska implementeras, rent krasst skulle Mumbai stad kunna säga: Ja, om 1 vecka måste ni vara ute ur husen för då kommer bulldozers och river slummen. Men det kan lika gärna ske om ett år, eller 5! Jag kan inte föreställa mig att leva i den ovissheten. En annan sak som jag tänkte på var att det deltog barn i mötet (de kom med sina föräldrar) och hur sjutton förklarar en situationen för ett barn? Hur berättar en för ett barn att hen är illegal? Att hen inte har rätt att bo kvar i sitt hus eller gå i sin skola där alla vänner och det sociala nätverket finns? Är så ödmjuk inför att få lära känna de människor i Dharavi som slåss för sin sak och inte ger upp trots att det i mina och många andras ögon redan ibland tycks vara en omöjlig seger.
 
Mötet hölls i aulan i S:t Anthonys High School, Dharavi
Innan mötet gick jag och några kvinnor runt i Dharavi och bjöd in till mötet.
Den här pojken är ett av de barn som riskerar att vräkas ut på gatan tillsammans med sin familj. Helt ljuvlig unge! Han var så glad och trygg hos alla i lokalen och hoppade från knä till knä <3
Fler barn som riskerar att vräkas.. hur ska man förklara varför? Vem ska de här barnen kunna lita på när det är politiker genom beslut och polis genom utförande som driver dem ut i hemlöshet? Vilken framtid garanterar man dessa barn?
Mr Tragler från SRS som på perfekt tyskklingande Hindi förklarar hur de olika delarna av Dharavi kommer att påverkas och vad communityn kan göra.
Mot dagens slut stormade all ilska, oro och ångest ut totalt och stämningen blev riktigt obehaglig. Men jag förstår varför de här kvinnorna och männen reagerar och tycker att de har full rätt att ifrågasätta, skrika och gråta. NGO´sen ( hur säger man det i plural?) försökte så gott de kunde att lugna och försöka visa på sätt att som ett community arbeta för tryggare förutsättningar men de här människorna är trötta, arga och ledsna. En viktig sak för SRS är att de inte kämpar istället för the community utan snarare med så en del av ilskan berodde på att NGO´sen påpekade att de inte på egen hand kommer att kontakta myndigheter och auktoriteter eftersom det skulle vara att upprätthålla bilden av fattiga och slum dwellers som resursvaga och passiva. Bra tycker jag men inte utan en diskussion kring vilka krav som man etiskt kan ställa på människor i utsatta situationer!
DRP: Dharavi Redevelopment Plan... Distaster redevelopment plan snarare!
Klassikern: Ma´m, ma´m look, look, I´m monkey boy! Har idag också blivit kallad för Coockie. Först trodde jag att det var för att jag hade gett barnen kakor tidigare i pausen men Sachin berättade att Kokee är "Auntie" på hindi, det vill säga ett respektfullt sätt att tilltala kvinnor som är äldre än dig! :)
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela