Tillitens, trons och skapelsens kraft <3
En av pilgrimskapets största gåvor är för mig möjligheten att i Gud bryta loss från tiden och rummet. Den vandringen som kom att bli min vandring blev därför en vandring där det som hände för över 200 år sedan på Island, för ungefär 2000 år sedan på Golgata och vid skapelsens första ögonblick, förenas och blir till ett ögonblick som är mitt ögonblick, här och nu!
När jag en dag gick vilse i trakterna kring Kirkjubæjarklaustur insåg jag efter läsning på skylt att jag befinner mig på en flera hundra år gammal väg som förbinder två kloster tillika pilgrimsmål och som har sitt mål på en plats som berättar både om tilliten, trons och skapelsens kraft.
Min vandring börjar på Island i Laki år 1783...
Den 8 juni 1783 öppnar sig en spricka norr om nuvarande Kirkjubæjarklaustur med 130 vulkankratrar, dessa kratrar kommer totalt att vräka ur sig över 30 miljarder ton lava och ännu större mängder aska och giftig gas.
Utbrottet kommer att pågå i 8 månader och orsaka enorma klimatiska och sociala förändringar. En femtedel av Islands dåvarande befolkning dödades och mängden aska var så enorm att medeltemperaturen i den norra hemisfären sjönk med 3 grader vilket resulterade i missväxt och svält i norra Europa, Alaska och Japan.
Vid tiden för utbrotten verkade i Kirkjubæjarklaustur prästen Jón Steingrímsson. Han valde att stanna i byn, trots att han förlorade sin hustru och många av sina närstående, och försåg sina församlingsbor med mat och ekonomiskt stöd. Den 20 Juli 1783 samlades församlingen för högmässa. Samtidigt närmar sig en våg av lava den lilla kyrkan. Ögonvittnen berättar om hur de ser att den brinnande och heta lavan närmar sig kyrkan. Lavans eld lyser upp i den av askan svarta dagen och temperaturen i kyrkan stiger allteftersom lavan, som med all säkerhet kommer att förgöra församlingen som samlats för att tillsammans fira högmässa en allra sista gång, närmar sig. Jón Steingrímsson uppmanar sin församling till bön.
Let us pray to God in correct piety, that He in His grace will not want destroy us in haste. Each and every one pray without fear. Each and every one be ready to die if it pleases Him. Not in ours, but Your name do we praise glory. Some make ungodly speech, bluster and act badly but even they will be humble and persevering. To one God is the honor! Call to God and suffer patiently what He lays on us. God does all things well and nothing unjustly. He knows better than men what is good for them. Give unto God the glory, and praise His highest name. Ur: "Firemass" (http://www.metafilter.com/79882/The-flood-of-fire-flowed-with-the-speed-of-a-great-river-swollen-with-meltwater-on-a-spring-day)
Under bönen gör den framrusande lavan plötsligt halt, bara ett fåtal meter från den bedjande församlingen.
Under mina vandingar kring Kirkjubæjarklaustur och andra delar av Island påminns jag om skapelsens under. Om de krafter som vilar under mina fötter. Det som är långt högre, närmare och mycket mycket starkare än mig eller något jag kan någonsin föreställa mig.
Den nakna ända in i själen blottade skönheten - ömtåligheten, helandet och harmonin. Det stilla. Mystiken.
Men också skapelsens krav på respekt och det ansvar vi har.
Bilden vi har, vi människor av oss själva. Att vi har bemästrat och tämjt. En bild som kan krossas på en sekund.
Ett röd flagga som höjs. En varning om aktivitet, om den pågående skapelsen, om isar som smälter och om hur fåglarna som häckar blir färre och färre för var år som går.
I pilgrimskapet: det provocerande i enkeleten. Det provocerande i det nödvändiga, i måstet.
Jag är övertygad om att allt detta finns inom alla delar av skapelsen, också inom oss som kallar oss för människor. Inom oss finns enorma krafter, enorma förmågor att orsaka skada och förgörelse. Men inom oss finns också goda krafter. Liv, omsorg, helande omfamningar.
(Hunkubakki)
Brevid ett ilsket spottande, bubblande avgrundsdjup av kokande vatten vandrar en fårhjord i lugn. I tillsammanskapet. Skyddade från kylan och den ilande vinden i diken grävda av traktens herdar.
Österut, i glaciärsjön, flyter glittrande isblock sakta ut mot det väldiga havet. Strålande i ljus. Blått, Safir, Pärlemor och silver. Från de vita tysta snömassorna, förbi lekande sälar och ut i ett hav som vrålar av ilska och om och om igen kastar sig mot in mot svarta stränder.
Allt detta och så mycket mer finns i dig och i mig. I oss alla, oberoende av hudfärg, sexualitet eller religiös tillhörighet. Vi är en del av skapelsen och skapelsen en del av oss.
Jag har minst 130 sprickfärdiga kratrar inom mig som hotar med utbrott, förmodligen fler.
Förgörande lava, eldar, förblindande aska och kvävande giftiga gaser.
Samtidigt
Friskt vatten, safirer och diamanter inkapslade i evigheten.
Jag är en återspegling av oändligheten.
Jag är oändligt sårbar, oändligt ömtålig och oändligt mäktig.
Efter ungefär 30 km är jag åter vid platsen där Jón Steingrímssons lilla kyrkan stod. Platsen som vittnar om tillitens kraft. Platsen där tro övervinner död. En plats som också är en plats i ett annat land, en plats för nästan 2000 år sedan. En plats för helande och förlåtelse.
Landskapet här är så tydligt präglat av utbrotten. Det är ganska platt och marken är täckt av mörk sand och svarta stenbumlingar iklädda gröngrå mossa. Det är kargt och torrt. Det är inte ett speciellt vackert landskap. Här tar turisterna nästan inga bilder.
Det är ett lanskap som låtit sig formas, som väntat in och kommunicerat med den ständigt pågående skapelsen. Även fast det måste ha bränt, svidit och kliat.
Här lever en mängd arter, unika för dessa landskap.
I den askgrå mossan gömmer sig ett myller av liv.
Kanske kan dessa landskap lära oss något viktigt om vad det innebär att leva.
Inför klimatmötet i Durban 2011 uppmanade biskop Desmond Tutu troende av alla religioner världen runt att be för klimatet och klimatmötet. Den bönen ligger till grund för den bön som avslutar min vandring.
Gud, du som är ljus och liv,
Du kommer oss till mötes i soluppgången,
i vinden som blåser över markerna
och i regnets livgivande droppar.
Hjälp oss att se hur ditt ljus återspeglas genom hela skapelsen.
Du medkänslans och barmhärtighetens Gud,
Du är med bland alla de människor
som får leva med effekterna av klimatförändringen,
som påverkas av översvämningarna, torkan, svälten…
Visa oss hur vi också kan vara med dem.
Gud, du som är sanning och rättvisa,
Du lyssnar till alla som kämpar för att göra sina röster hörda.
Öppna öronen på oss och alla som har makt
så att vi hör ropen från dem som lever i fattigdom.
Du hoppets Gud, vi ser dig i dem som vägrar att ge upp,
som inte tappar tron utan fortsätter att kämpa
för din jord och för ditt folk.
Fyll oss med din kraft, så att vi aldrig tappar hoppet.
Vi ber för representanter för världens alla regeringar.
Att de ska besinna sitt ansvar och förstå att mänskligheten inte har något annat hem än vår förunderliga planet Jorden, som vi är satta att gemensamt förvalta och värna.
Vi ber för att rättvisa och bindande klimatavtal med högt satta mål.
Vi har tro, Gud.
Vi tror att i mötet med dig är ingenting omöjligt.
Vi tror att vi kan stoppa uppvärmningen av planeten innan det gått för långt.
Sänd oss Gud, att handla, också vi,
för kommande generationer och för klimaträttvisa.
Amen.
Översatt/bearbetad av Maggi Nordström, stiftets miljösamordnare, utifrån bön på www.wehavefaithactnow.org
