Snabba tankar. Någon har skjutits ihjäl 4 minuter från min port.
Jag är ute med min hund. Jag hör att det smäller och blir arg för min hund är så rädd för smällare och jag tycker att man idag den 12 februari borde ha gjort sig av med arsenalen från nyårsfirandet. Hunden lugnar ner sig eftersom det bara smäller någon gång och vi möter upp kamraterna på kollektivhuset. Det är möte med medlemsutskottet i Vänsterpartiet och Malmö och vi pratar om studiecirklar. Ledaren för mötet föreslår att jag till hösten tillsammans med en pensionerad präst ska hålla i en studiecirkel om Jesus på barrikaderna. Jag säger att jag ska fundera. Mitt i mötet svär en av mina kamrater och berättar att han hade en skum känsla när han cyklade över Möllevångstorget tidigare ikväll. Samtidigt som jag gick och svor över raketerna ungefär. Möllevångstorget ligger 4 minuter från min port. Han läser på mobilen att det är en skjutning. Att en människa har dött. Det ligger en ihjälskjuten människa 4 minuter från min port. Jag hör att en helikopter cirkulerar i luften. Polisen? Vi pratar om vad som händer i Malmö. Vi vet inte, ingen av oss vet. Vi har idéer men ingen vet. Vad ska vi göra? Ett stumt kyrie hänger i luften.
När ska jag gå hem är det mörkt. Jag märker att jag är rädd. Ser skuggor och drar kanske lite för mycket i kopplet. Låter inte Batman nosa så länge som jag brukar och ser mig över axeln. Någon är på väg i motsatt riktning. Jag tar ett grepp om mobilen i fickan med ena handen, med den andra kortar jag in kopplet. Nu är det bara några meter tills vi möts. Jag och den andra. Hon som går med mobilen i handen och hörlurar i öronen. Hon som inte möter min blick. Hon som liksom jag håller andan under de millisekunder vi är sida vid sida.
Hon är rädd för mig.
Det är inte konstigt att vi är rädda. Tvärtom. Ganska normalt tänker jag. Ganska instinktivt.
Var inte rädd står det i Bibeln, hur många gånger som helst. Ofta i samband i mötet med det gudomliga. Var inte rädd. Jag är inte gudomlig men jag önskar att jag hade stannat upp, mött hennes blick och sagt det. Var inte rädd.
Rädslan kan vi kanske inte göra så mycket åt. Men kanske kan vi välja hur om vi agerar på rädslan eller inte. För vad är ett liv i rädsla? Ett liv där varje medmänniska är ett potentiellt hot? Ett liv i isolering? I ensamhet. Ett liv utan liv. Utan möten och utan växande.
Vad hade hänt om jag hade stannat? Kanske hade vi börjat prata, kanske hade vi talat om för varandra vad vi hette. Kanske hade hon klappat på min hund. Kanske hade hon skjutit mig.
Kanske hade det varit värt risken
